Själv sitter jag på Sveriges regniga västkust och följer flödet som strömmar in. På andra sidan Almedalen, men med ett fönster som kan öppnas och stängas beroende på övrig sysselsättning. Bland annat kan jag erkänna att jag medvetet missat Lärarförbundets direktsända frukostseminarium för att få möjligheten att sova en timme till. Jag har slagit på eftersändningen klockan 9 istället och inlett min dag med kloka skoltankar och tankar som jag behöver fundera mer på.
Det är positivt att det pratas så mycket skola. Förmodligen till viss del beroende på att jag är något ensidig i mitt val av läsning och Bambuser-tittande. Men ändå. Enligt tidningen Bohusläningen är Skolfrågan väljarnas viktigaste fråga. Och vilket håll man än väljer att luta sig mot så stämmer det nog.
Alla pratar skola känns det som. Alla vill lyfta skolan. Alla har idéer om vad det innebär.
På andra sidan Almedalen ser jag ur ett helikopterperspektiv alla dessa tankar slungas ut mot oss andra som inte hade möjlighet att vara på ön i år.
Vem tycker vad. Vem har mest rätt. Vem ska jag tror på.
Det är inte lätt det här med skola när alla vill vara där. Jag försöker tänka att alla menar väl. Jag kan inte inbilla mig att någon med berått mod skulle köra skolan i botten. Vi har bara olika perspektiv. Vi har olika meningar om vad framtiden kommer att innebära för skolan och hur vi ska förbered oss inför den. Så jag går in i varje uttalad tanke från Almedalen med perspektivet att det kanske vidgar min syn på skolan. Kanske har någon sett något som jag har missat. Det jag inte håller med om kanske jag kan nå förståelse för utifrån en annan utgångspunkt.
På andra sidan Almedalen så kommer vi att återgå till verkligheten. Vad händer med allt prat och alla ord då? Om det gick att stoppa dom i en säck så skulle jag göra det. Jag skulle plocka upp en idé eller tanke då och då och fortsätta vrida och vända på den. Hålla upp den mot ljusets verklighet och se om jag kan få pusselbiten att passa in någonstans. Fortsätta fundera och utmana min egen tanke kring skolutveckling.
Men innan dess så fortsätter jag att titta ner på Almedalen en stund till. Förundras och hoppas. Stänger av en stund när hjärnan blir full av tankar och återvänder när jag känner det behovet.
Avslutningsvis så dyker en bild av Mumindalen upp i huvudet. I öster Ensliga bergen, en kall och karg plats där Mårran lurar med sin iskyla. Nere i dalen en brevlåda, en bro över en flod och en spännande grotta. Ett blått och runt skol... jag menar Muminhus. Ett hus som är byggt av Muminpappan själv. Joxaren, Hemulen, Snusmumriken och Snorken. Alla personligheter finns där. Alla ger sitt bidrag till att bilda ett härligt landskap i dalen som ger mig en vilja att uppleva mer.
Och bortom havet... där ligger Muminpappans stora äventyr. Hitta din fyr och styr ut mot den. Ta med dig alla minnena från dalen i en säck att plocka fram att fundera över under mörka vinterkvällar.
Och även om musiken egentligen hör till något helt annat så känner jag att den passar precis till en vandring genom Mumindalen, rent lyssningsmässigt.
0 kommentarer :
Skicka en kommentar