30 januari 2014

#BETT del tvÄ - Varför dÄ?

De som kÀnner mig tillrÀckligt vet att jag Àr pedagogiskt förtjust i modellen det flippade klassrummet. DÀrför var ett givet inslag i min BETT-resa att Ànnu en gÄng lyssna pÄ Jonathan Bergmann och Aaron Sams. Det Àr tredje gÄngen jag fÄtt lyssna pÄ Bergmann och tvÄ gÄnger tidigare som jag hört honom tala tillsammans med Sams. I höstas kom Jon ensam och det var vÀldigt roligt att fÄ trÀffa honom personligen dÄ. NÄgonstans sÄ Àr det trots allt givet att man hinner med att stÀlla lite fler frÄgor och dessutom fÄ till mer av en diskussion ifall det finns lite mer tid. det som slog mig nÀr jag trÀffade Jon var det faktum att tankarna vi hade kring undervisning i allmÀnhet och det flippade klassrummet i synnerhet, var sÄ lika. Nu i London hann vi mest byta nÄgra korta ord, eftersom det var en del i kö som ville stÀlla frÄgor och fotografera sig tillsammans med de bÄda flipp-pionjÀrerna. IstÀllet mötte jag upp med Javier Rodriguez. (Lugn. Jag Äterkommer till förelÀsningen med Bergmann och Sams.)

Javier Àr ett sÄnt dÀr lyckokast man gör ibland. Han Àr spanjor och flyttade till England nÀr han trÀffade sin blivande (och engelska) fru. VÀl i London började han arbeta som spansklÀrare. Eftersom vi bÄda twittrar under hashtagen #flipclass sÄ hÀnde det nÄgra gÄngar att vÄra vÀgar korsades i cyberrymden. PÄ fredagen under BETT-dagarna sÄ kom vi underfund med att vi bÄda skulle till BETT Arena för att lyssna pÄ Bergmann och Sams. EfterÄt hittade vi varandra och spenderade en halvtimme med att diskutera flippat klassrum. En spansk och en svensk pedagog som hittat varandra pÄ twitter och i folkvimlet pÄ BETT och kunde diskutera engelsk och svensk pedagogik och tankar kring det flippade klassrummet efter att ha lyssnat pÄ tvÄ amerikaner. Det Àr en sÄn dÀr inspirerande tillfÀlle som man sedan bÀr med sig och glÀds Ät mÄnga gÄnger. Inte blir det sÀmre av att Javier Àr en energisk och kreativ person, vilket har lett oss vidare i en gemensam tanke om ytterligare projekt. Hangout nÀsta och sen fÄr vi se hur det tar sig vidare. Det Àr precis det hÀr som Àr det hÀrliga med twitter: Att hitta gemensamma pedagogiska tankar över nations- och lÀroplansgrÀnser som binder ihop, utvecklar och leder vidare via kontakter som du aldrig hade haft annars.

Tillbaks till förelÀsningen med Bergmann och Sams. (Se. Jag hÄller vad jag lovade...)
NÀr du har hört förelÀsningen förut sÄ Àr det intressant att hitta nya nyanser och vinklingar som du inte hörde förut. För att inte tala om de nya tankar som dyker upp i ditt egna inre nÀr du kan lyssna till det övergripande budskapet samtidigt som du parallellt hinner tÀnka och koppla vidare med nya tankar i det egna inre.
Om du inte har hört de hÀr tvÄ prata förut sÄ inser du ganska snart att de med största sannolikhet nog har gjort det. Deras sÀtt att hÄlla sina förelÀsningar Àr tokigt samstÀmmigt och vÀldigt amerikanskt. Bergmann och Sams talar, nej snarare smattrar fram sitt framtrÀdande i en gemensam smÄgnabbighet som Àr sÄ typisk Àven för deras flippfilmer. Bergmann Àr den oförstÄende och frÄgande, Sams den kloke och förklarande. Ibland bryter de av de snabba replikbytena med en lÄngsammare förklaringsmodell eller förtydligande intervjuer med pedagoger som dyker upp pÄ storbildsskÀrmen. SjÀlvdistansen kommer in nÀr de visar en bild pÄ den redan utgivna och den kommande boken i kombination med texten "Shameless Self-Promotion"

En viktig aspekt som kring som lyftes pÄ förelÀsningen var förhÄllandet i undervisningen mellan relation (mellan lÀrare och elev), nyfikenhet och faktainnehÄll. Utbildning, hÀvdar Bergmann och Sams, bör ligga i skÀrningspunkten mellan dessa tre. HÀr Àr en kort film dÀr Bergmann förklarar den tanken.



En frÄga som vi bör stÀlla oss och som de bÄda stÀndigt Äterkommer till Àr
"What is the best use of my face-to-face class time?"
Har du nÄgon gÄng stÀllt den frÄgan till dig sjÀlv? Hur ofta funderar vi egentligen över vad vi verkligen gör i klassrummet? Jag skulle tro att det kanske inte Àr tillrÀckligt ofta. NÀr man tÀnker efter Àr det en grundlÀggande och viktig frÄga oavsett om man vÀljer att flippa klassrummet eller inte. Det Àr inte omöjligt att vi mÄnga gÄnger kör pÄ utan att fundera över vad vi faktiskt gör. Jag skulle tro att det lÀtt kan bli sÄ Àven nÀr vi hittar en ny och intressant pedagogisk modell. De Àr en utmaning att inte stagnera i lÀraryrket. och svaret pÄ ovanstÄende frÄga mÄste fÄ vÀxla över tid. Allt beroende pÄ vilka elever du har i klassen (gruppens Àmne, sammansÀttning och de individuella behoven) och dessutom med hÀnsyn till den nya forskning som förs fram. Pedagogik Àr en fÀrskvara och ett stÀndigt utvecklingsomrÄde som dagens lÀrare mÄste förhÄlla sig till dagligen. Det Àr en stor del av charmen och fördelen med lÀraryrket att stÀndigt fÄ utvecklas. För eleverna och tillsammans med eleverna. För mÄnga lÀrarna kan det flippade klassrummet vara det första steget mot de hÀr viktiga reflektionerna.

Det flippade klassrummet Àr inte en konstant. Det rör sig istÀllet frÄn ett hörn bestÄende av lÀrar- och faktastyrda lektioner mot en intresse- och lÀrandefokuserad undervisning. Min övertygelse Àr att resan inte Àr slut dÀr utan att vi stÀndigt rör oss mot nÄgot nytt. Allt beroende pÄ en mÄngfald av faktorer som egentligen bara varje lÀrare kan avgöra för sina egna elever. Givetvis utan att tappa fotfÀstet och dÀrför behöver vi ocksÄ hÄlla fast vid faktainnehÄll och forkningsbaserad undervisning. Minns bara att det i sig inte innebÀr att vi ska undervisa pÄ exakt samma sÀtt eller ösa ur exakt samma kÀlla.
Jag tror inte att kontrollen i klassrummet, dvs det som mĂ„nga skulle tolka som graden av stökighet, inte hĂ€nger ihop med pedagogik eller didaktik. Sambandet finns snarare i lĂ€rarens förmĂ„ga eller oförmĂ„ga att pĂ„ ett (för eleverna) avgörande och balanserat sĂ€tt kombinera relationer, nyfikenhet och faktainnehĂ„ll. NĂ„got som som Ă€r beroende av bĂ„de tid och rum samt kan vara vĂ€xlande över tid. Men för att nĂ„ dit sĂ„ behöver du förstĂ„ att kontroll inte Ă€r detsamma som lĂ€rarkontroll. Riktig undervisning infinner sig snarare nĂ€r eleven lĂ€r sig ta kontroll och ansvar för den egna kunskapsinlĂ€rningen. Dit nĂ„r du inte om vi inte vĂ„gar klippa sĂ€kerhetslinan och lĂ„ta vĂ„ra elever pröva sjĂ€lva. Alternativet vore att lĂ€ra eleverna flyga för att sedan klippa vingarna. Det kan vara svĂ„rt att ge upp den kontroll som du har i klassrummet. Allra svĂ„rast Ă€r det förmodligen om du lĂ„ter dig ledas av övertygelsen om att kontroll Ă€r det enda en lĂ€rare har för att  undvika kaosklass och ytterligare tappade placeringar i PISA. Jag Ă€r dock övertygad om att kontrollen kan finnas kvar i ett klassrum dĂ€r eleverna tar ansvar för sin inlĂ€rning med lĂ€raren som stöd och guide.
Fundera en stund över de bÄda meningarna nedanför.

Jag undervisar inte historia/ (fysik... textilslöjd...) - jag undervisar barn.
och
Jag lÀr inte ut historia - jag lÀr barn hur de ska lÀra sig.

Det Àr en stor skillnad i de bÄda uttrycken. Inte bara i form av ordval och faktiskt betydelse, utan ocksÄ i det grundlÀggande synsÀtt du har pÄ dina elever. Den första meningen innebÀr att det Àr du som sitter pÄ den enda sanningen. En sanning som du ger till eleverna. Den senare innebÀr att du har ett förtroende för elevernas egen förmÄga att finna kunskap, utan att du för den sakens skull lÀmnar dom vind för vÄg.

Ett undervisande liv mÄste vara fullt med frÄgan varför?, för att du inte ska hamna i ofrivilligt autopilotlÀge. Börja med att ifrÄgasÀtta varför du lÀste de hÀr bloggartikeln. FrÄga dig sen vad det har gett dig att lÀsa den. Det spelar ingen roll ifall du har fÄtt inspiration eller om du önskar att det papperslösa samhÀllet vore mindre papperslöst (sÄ att du rent fysiskt kunde skrynkla ihop det hÀr pappret och sÀtta en trepoÀngare i papperskorgen med det).
NÄgot har lÀsningen av mitt blogginlÀgg antagligen gett dig. Positivt, negativt eller blandat. Till och med ett intetsÀgande inlÀgg ger dig nÄgot, Àven om du inte inser det överhuvud taget, omedelbart eller direkt. Din uppgift Àr försöka ta reda pÄ vad, hur det kan leda dig vidare och hur du kan anvÀnda dig av den insikten för att göra din undervisning Ànnu bÀttre. Glöm bara inte att Àven ifrÄgasÀtta det du sjÀlv gör genom att undra "varför?".
Varför gör jag det hĂ€r... egentligen?


26 januari 2014

#BETT del ett - Var Àr eleverna?

Jag valde att Ă„ka ensam istĂ€llet för pĂ„ charter till BETT-mĂ€ssan i London. Det passade mig bĂ€ttre att sjĂ€lv avgöra vad jag ville ta del av och vad jag inte var sĂ€rskilt intresserad av.  Jag mĂ„ste sĂ€ga att jag har fĂ„tt ut vĂ€ldigt mycket av min resa. PĂ„ flera sĂ€tt. Mitt fokus har vĂ€l i stort varit att försöka se vad som Ă€r lite mer vardag. Visst ska vi se och lyfta goda exempel, men jag funderar ofta pĂ„ hur de alla goda exempel landar. Jag har varit inne pĂ„ de tankarna förut.

Vad hĂ€nder nĂ€r förelĂ€sningen Ă€r slut? NĂ€r lĂ€raren gĂ„r hem till sitt eget klassrum och ska undervisa. Jag har mĂ„nga gĂ„nger diskuterat med lĂ€rare som sĂ€ger att de blivit inspirerade och fĂ„tt se mycket nytt, men att de inte kan se hur de ska kunna anvĂ€nda sig av den nya kunskapen efterĂ„t. DĂ„ nĂ€r eleverna Ă„ter Ă€r i klassrummet och det inte gĂ„r att boka datorerna det datum som man hade tĂ€nkt eller nĂ€r tiden inte ges till att pröva nya tankesĂ€tt i vardagen. Eller de som tĂ€nker att det dĂ€r var en fantastisk förelĂ€sning och en otroligt bra förelĂ€sare, men det Ă€r inget för mig. Och om det sĂ„ledes finns lĂ€rare som fĂ„r det dĂ€r wow-kĂ€nslan, men som inte fĂ„tt redskapen att faktiskt och pĂ„ riktigt kan eller vĂ„gar anvĂ€nda sig av det input som de har fĂ„tt, har vi dĂ„ verkligen nĂ„tt fram? För mig Ă€r det viktigt att följa upp. Jag gillar att fĂ„ frĂ„gor en vecka eller mer efterĂ„t, försöka hitta nya vĂ€gar tillsammans med de som har lyssnat pĂ„ min förelĂ€sning, söka upp och sprida intressanta artiklar att föra diskussioner omkring samt att fĂ„ feedback i form av att fĂ„ se nĂ„gons första flipp. För mig Ă€r det minst lika viktigt som förelĂ€sningen och kanske egentligen det som Ă€r mest betydelsefullt. Jag vill inte gĂ„ hem efter att jag har förelĂ€st och tro att jag har bidragit med nĂ„got, jag vill veta var det har landat. DĂ€rför tycker jag att det ocksĂ„ Ă€r viktigt att se vad som hĂ€nder i de vanliga klassrummen och inte bara i de mest visionĂ€ra. Jag kan lugnt sĂ€ga att mitt London-besök pĂ„ sĂ„ sĂ€tt kĂ€nns mycket bra. 

Och vilka Ă€r det som reser till London och BETT? Det skulle vara vĂ€ldigt intressant att veta hur fördelningen ser ut mellan rektorer, IT-ledare för skolan och lĂ€rare. Är det samma mĂ€nniskor som Ă„ker frĂ„n Ă„r till Ă„r eller Ă€r det en möjlighet att för alla pĂ„ skolan att fĂ„ nya inputs? Skicka administratörerna, vaktmĂ€starna, men Ă€ven de som mest strĂ€var emot IKT i skolan. Och kanske det viktigaste av allt - skicka eleverna!
PÄ BETT lyssnade jag pÄ Matthew Hancock (MP Minister of Skills and Enterprise). Han drog över tiden otroligt lÀnge innan Bayleigh, Cameron, Adam och Emily fick inta scenen. Han bad tydligen om ursÀkt efterÄt, men nÄgonstns sÄ Àr det vÀl typiskt att vi kör vÄrt eget race och sen möjligtvis efterÄt ber om ursÀkt. Vi vet sÄ mycket bÀttre Àn eleverna vad de kommer att behöva i framtiden fastÀn vi inte vet nÄgonting.
”Jaha, fick du inte med dig nĂ„got frĂ„n skolan som du hade nĂ„gon anvĂ€ndning för? Ledsen för det.”

Hur mÄnga skickar ivÀg sina elever till BETT? Inte som en möjlighet att ha elever som presentatörer och glida pÄ det faktum att man visar upp elevperspektivet.
”Se hĂ€r – en elev!”
Det blir nÀrapÄ som att svanenmÀrka ett event utan faktiskt innehÄll. NÀr jag strövade omkring pÄ BETT-mÀssan sÄ kÀndes det som att alla dessa försÀljare, förelÀsare och besökare hade en sÄ klar uppfattning om vad som var rÀtt och riktigt. Utan att frÄga de som faktiskt berörs. PÄ flera stÀllen fanns det elever pÄ och kring BETT. Men ser vi pÄ eleverna som en rekvisita eller som den faktiska kÀrnan i vÄr verksamhet? Twitterflödet hyllar eleverna, men nÀr de framför delar av sitt program stÄr de flesta hellre pÄ andra sidan dörren och tar ett glas vin. Vem blir först med att skicka ivÀg sina elever pÄ BETT för att de ska fÄ ta intryck av och ge uttryck för sina reflektioner om framtiden? För att de utifrÄn sitt perspektiv ska kunna diskutera med oss hur vi ska gÄ vidare. Jag hade sÄ vÀldigt gÀrna velat ha en elev som guide pÄ mÀssan.


Jag Àr övertygad om att vi mÄste sluta bjuda in eleverna till sin egen verklighet med hjÀlp av armbÄgen.






23 januari 2014

Det hÀr med att bli glad genom andra

En del förstÄr precis vad jag pratar om. Andra gör det inte. Men i grund och botten spelar det inte sÄ stor roll, för det viktigaste Àr vad jag sjÀlv kÀnner. Det jag kÀnner Àr glÀdje. NÀr jag ser hur allt fler pedagoger tar till sig av det flippade klassrummet och gör sin egen tolkning av modellen pÄ ett sÀtt som passar de egna eleverna bÀst. Hur deras glÀdje över att ha funnit ett sÀtt att undervisa spiller över i glÀdje och kunskap hos deras elever. Till kollegor bÄde i det egna som det utvidgade kollegiet.
Att fÄ vara en del av allt det positiva som finns för vÄra elever i den svenska skolan slÄr ut alla negativa tidningsartiklar och alla de pÄgÄende diskussioner som egentligen inte leder nÄgonstans. Det flippade klassrummet föds hos varje lÀrare och ger en praktisk positiv verklighet hos sÄ otroligt mÄnga elever.
Det Àr vad som rÀknas! Det Àr vad jag blir glad av!
Jag stÄr upp och applÄderar Ät alla er pedagoger som gör skillnad för elever.


11 januari 2014

Jag kan bli allt jag vill

Det sĂ€gs att förĂ€ldrar lever sina drömmar via sina barn. För det mesta menar man att det Ă€r nĂ„got dĂ„ligt. FörĂ€ldrar som aldrig fick bli hockeyproffs eller balettdansös tvingar sina barn till oĂ€ndligt mĂ„nga och lĂ„nga trĂ€ningspass för att de ska ta sig igenom det nĂ„lsöga som de sjĂ€lva missade. Pressen sĂ€tts in tidigare och tidigare.  I den Ă„lder dĂ„ jag sjĂ€lv hade som frĂ€msta fritidsintresse att ge mig av för att de andra barnen pĂ„ gatan uppe pĂ„ vĂ„r vĂ€ndplan, sĂ„ har mĂ„nga barn idag redan tre eller fyra olika planerade aktiviteter i veckan. GĂ€rna sĂ„na som det ska skjutsas till. Fördelen med en Ă„tervĂ€ndsgata Ă€r helt givet att det Ă€r lite trafik och att man dĂ€rför kan samlas dĂ€r i en stor klunga utan att oroa sig för att bli pĂ„körd. Alla var dĂ€r och alla var med. Jag tror att vi hade ett Ă„ldersspann mellan 5 och 15 Ă„r ungefĂ€r. Vi pĂ„ vĂ„r gata höll ihop. Mest mot ungarna som bodde pĂ„ gatan nedanför oss. Om du Ă€r ungefĂ€r lika gammal som jag sĂ„ kĂ€nner du sĂ€kert igen det scenariot.
Vi kan ocksÄ vÀlja att se pÄ förÀldrar som ordnar och pusslar med sÄ mÄnga aktiviteter som vÀldigt engagerade. SjÀlvklart vill man att barnen ska lyckas med att fÄ ett sÄ bra liv som möjligt. Om du som förÀlder kan ge ditt barn de bÀsta förutsÀttningarna genom att skjutsa och frysa i hockeyhallar - varför inte? SÄ lÀnge det inte gÄr över styr. Och sÄ lÀnge som det inte Àr vÀrldens undergÄng ifall barnen sjÀlva blir de dÀr fotbollsförÀldrarna som glatt köper en tuba den tredje terminen efter att de tvÄ tidigare inhandlat bÄde en xylofon och ett trumset.

Jag tror att lÀrare fungerar lite likadant. Vi lever vÄra drömmar via vÄra elever.
George Bernhard Shaw skrev i en av sina sin pjĂ€ser
"Those who can, do; those who can't, teach."

Det Ă€r ett citat som en del inte tvekar att slĂ€nga ur sig i debatten för att poĂ€ngtera att lĂ€rare Ă€r det lĂ€gsta yrkesvalet man kan vĂ€lja. Taylor Mali bevisar genialt att lĂ€raryrket har större vĂ€rden. Ett av dom vĂ€rden ligger i det faktum att vi lĂ€rare kanske inte blev advokater, receptionister eller professionella pokerspelare. Men till skillnad mot alla andra yrken sĂ„ kan vi, som sagt, "lyckas" med en "bĂ€ttre" karriĂ€r via vĂ„ra elever. För varje elev som tar sig igenom de mĂ„nga Ă„ren i skolan sĂ„ finns det ett flertal lĂ€rare som stĂ„r bakom. Varje elev som tar sig igenom grundskolan (och tro mig - vi vill verkligen att alla ska göra just det) Ă€r frukten av ett otal antal planeringar, möten och genomgĂ„ngen pedagogisk litteratur. Ibland tackas vi för det vi gör och ibland inte. Men vi jublar lika mycket varje gĂ„ng en studentmössa kastas upp i luften och varje gĂ„ng nĂ„gon mĂ€nniska nĂ„r dit hen vill.

Vi lÀrare mÄ tillhöra en omtvistad yrkeskÄr och leva i en vÀrld som alla andra vill styra och stÀlla i, men vi har valt det hÀr yrket av egen fri vilja för att vi i sÄ mycket ser en lÄngsiktig mening i det vi gör. En lÀrare tror pÄ drömmar och har som mÄl att varje elev ska kunna uppnÄ sina.
En lÀrare blir precis allt det hen vill genom sina elever. Det Àr verkligen vad man kan kalla för ett drömyrke, att aldrig behöva ge upp sina drömmar!



5 januari 2014

Att ge barnen vingar

Jag Àr nog lite skadad av min inriktning i lÀraryrket. Nej lÄt oss anvÀnda ordet prÀglad istÀllet , för det lÄter trots allt lite bÀttre.
Ok jag börjar om.

Jag Àr nog lite prÀglad av min inriktning i lÀraryrket.
Legitimerad lÀrare för Äk 1-7 Sv/SO med rÀtt att ansöka om behörighet fullt ut i de flesta andra Àmnen. Jag har undervisat i samtliga Àmnen utom idrott, musik och slöjd i alla Ärskurser förutom Är 7. Det har tagit mig 17 Är.

Man fĂ„r höra mycket om hur det Ă€r att vara klasslĂ€rare. BĂ„de av de som inte arbetar i skolan och av de som gör det. En del tycker att man gör ett uruselt jobb och en del tycker att man Ă€r Ă„rets hjĂ€lte. I mĂ„nga fall oavsett ifall personen i frĂ„ga egentligen vet vad en klasslĂ€rare gör hel dagarna (och kvĂ€llarna och  helgerna) eller vad just jag gör.
En sak jag med övertygelse kan sÀga Àr att du som klasslÀrare blir expert pÄ att ha en övergripande helhetsbild av eleverna. Om man har yrkesstolthet nog sÄ interagerar man dessutom tillrÀckligt med fritidspedagoger, specialpedagoger, PRES-lÀrare, förÀldrar och andra som finns kring eleverna för att se att barnet faktisk existerar utanför klassrummet ocksÄ. Det Àr hÀr min yrkesskada sÀtter in. Att jag försöker se hela barnet. Jag vet att det som pÄverkar min elev nÄgon annanstans fÄr direkta konsekvenser för hur eleven fungerar och agerar Àven i mitt klassrum. Precis just dÄ nÀr jag hade tÀnkt att vi skulle arbeta med preterium eller vilka effekter slaget vid Larv fick för utvecklingen av det blivande svenska riket. Och inte nog med att jag förstÄr det - jag försöker dessutom att ta tag i och lösa det som kan vara en problematik som sÀtter kÀppar i hjulet för inlÀrningen. Ibland Àr det stort och ibland Àr det smÄtt. Allt frÄn förÀldrars skilsmÀssor till slaget vid kojan kommer in i mitt klassrum. Jag kan inte ignorera det. Jag kan inte skylla pÄ att det skett nÄgon annanstans eller att eleverna Àr tillrÀckligt stora för att reda ut det dÀr sjÀlva. Sen vet jag att om jag gör ett bÀttre förarbete och bygger upp ett bÀttre förtroende mellan mig och mina elever sÄ blir de hÀr sakerna lÀttare att lösa Àn annars. För att förstÄ min elev mÄste jag ocksÄ förstÄ hela barnet.

Sen följer jag diskussionen kring skolan.
Det pratas om att att vi mÄste satsa pÄ matematiken, fler bildlÀrare behövs, förskolan behöver mer resurser, gymnasiet ligger pÄ efterkÀlken och grundskolan Àr en katastrof. Alla Àr alltid sig sjÀlv nÀrmast. Jag förstÄr det. Men vad hjÀlper det om vi alla stÄr i varsitt hörn och försöker skrika högst?
Vi har tre lÀroplaner. Jag förmodar att tanken Àr att de trots sina olika inriktningar ska hÀnga ihop pÄ nÄgot vis. Varför? Jo för att de Àr beroende av varandra!
Det gÄr inte att genomföra en bra undervisning pÄ högstadiet och gymnasiet ifall inte förskolan och Ärskurs 1-6 har en fungerande undervisning. Vi kan inte slÀppa eleverna efter 9:e klass och sÀga "Adjö, gör nu vad du vill, men vi tÀnker inte ta nÄgot ansvar för det.", för naturligtvis mÄste vi hjÀlpa eleven och stötta hen hela vÀgen - och lite till.

Jag skrev en gÄng pÄ Facebook nÄgot som Àr typiskt för lÀrare:

Barn föds med vingar, lÀrarna hjÀlper dem att flyga.
Min brorson svarade rappt:
Sen klipper dom av vingarna och sparkar ut dom.

Det jag hade tyckt lÀt sÄ vackert fick helt plötsligt en annan dimension, för han hade sÄ rÀtt. Kanske Àr det inte sÄ drastiskt att vi klipper av vingarna helt efter Äk 9 eller gymnasiet. Kanske vÄrdar vi inte och stÀrker de dÀr vingarna tillrÀckligt under 12 Är sÄ att de ska orka bÀra resten av livet. Kanske plockar vi bort fjÀdrar hÀr och var nÀr barnen blir Àldre sÄ att stora hÄl hindrar dom frÄn att flyga vidare i livet.
Jag vÀntar pÄ den dag dÄ idrottslÀrarna betonar vikten av fritidspedagogernas arbete, nÀr lÄgstadielÀraren demonstrerar för elevernas rÀtt till specialundervisning pÄ gymnasiet, dÄ klasslÀraren kÀmpar för ÀmneslÀrarens rÀtt till ett vettigt schema och dÄ fysiklÀraren pÄ gymnasiet kan se att lÀsinlÀrning pÄ lÄgstadiet Àr en av de viktigaste satsningarna som vi kan göra.

Jag vill inte att vi stÄr pÄ barrikaderna mot varandra. Det jag hoppas Àr att vi kan se varandras vÀrde och professionalism som en del av en helhet för att bygga upp elevernas förmÄga att flyga vidare i livet. Vi har varandra och vi bör se varandra. Det ena Àr inte viktigare Àn det andra. Det gÀller Àven för politiker och andra som debatterar, har makt över eller Äsikter om skolan. Den ene lÀraren Àr inte viktigare Àn den andra. Det ena Àmnet kan inte offras pÄ bekostnad av nÄgot annat. Eleverna Àr de som Àr viktigast av allt.

För att förstÄ min egen undervisning sÄ mÄste jag ocksÄ förstÄ hela skolan.



2 januari 2014

Dela eller inte dela, det Àr frÄgan

Jag fick en frÄga frÄn Malin Jönsson i gruppen Flippa klassrummet pÄ Facebook om varför jag valt att göra gruppen lÄst. MÄnga av mina blogginlÀgg börjar som svar pÄ en diskussionsfrÄga pÄ Facebook och sen vÀxer det fram ett blogginlÀgg istÀllet. Den hÀr gÄngen var det Sara Mörtsell som faktiskt fick pÄpeka för mig att det var ett blogginlÀgg. Tack Sara! :)
I vilket fall - hÀr Àr mitt svar (som finns kvar i gruppen ocksÄ):

Den hÀr gruppen var helt öppen frÄn början. Jag sÄg det som sjÀlvklart att det var sÄ. TyvÀrr innebar det att det blev en del problem i början av gruppens existens. Man kan vÀl sammanfatta det som sÄ att en del marknadskrafter ville utnyttja gruppens vilja att dela sÄ pass öppet. Jag gillar sharing is caring (eller om man anvÀnder min svenska variant - Dela inte dölja!) men allt det arbete som folk gör eftersom man ser det i ett större perspektiv: (Det lilla jag gör kan flera ha nytta av - tillsammans kan vi förflytta berg.) kan tyvÀrr utnyttjas pÄ ett ganska trÄkigt sÀtt. LÀgger Sveriges lÀrare ner en stor del av sin arbetstid och lediga tid pÄ att dela sÄ tycker jag att det Àr ganska fult att andra utnyttjar det för att tjÀna pengar. För mig handlar flippat mycket om att se till att lÀrarna Àr de som bÀst avgör hur undervisning och hur "lÀromedel" ska se ut och anvÀndas. Inte för att det vi, som lÀrare, diskuterar hÀr ska sÀljas tillbaka till oss lÀrare via ett företag. Jag blev helt enkelt "tvungen" att göra nÄgot jag inte ville och stÀnga gruppen.

En annan aspekt pĂ„ det hela Ă€r alla dessa konstiga mĂ€nniskor som vill lĂ„na ut pengar till oss eller sĂ€lja totalt onödiga saker. De ansöker om medlemskap enbart för att lĂ€gga in mĂ€rkligt översatta erbjudanden om Ă€n det ena Ă€n det andra. Jag vill slippa allt sĂ„nt. Genom att gruppen Ă€r lĂ„st sĂ„ innebĂ€r det att ingen slĂ€pps in hĂ€r utan att jag har godkĂ€nt det. Innan jag godkĂ€nner nĂ„gon sĂ„ kollar jag upp vem personen Ă€r. Oftast Ă€r de falska profilerna ganska lĂ€tta att avslöja, men inte alltid. Det betyder att de personer dĂ€r man pĂ„ FB inte tydligt kan se vem personen Ă€r, dvs att det Ă€r en person som inte kommer att lĂ€gga in en massa lĂ€nkar om pengalĂ„n etc, mĂ„ste jag "kolla upp" pĂ„ annat sĂ€tt. Oftast rĂ€cker det med nĂ„gra enkla googlingar för att se att det Ă€r ok. Ibland skriver jag och frĂ„gar varför personen vill bli medlem, just för att jag vill se att det inte Ă€r nĂ„got lurendrejeri. Det tar en del tid de hĂ€r kontrollerna. Ca 6500 mĂ€nniskor Ă€r nĂ„gra stycken. Fördelen med det Ă€r att jag har en ganska bra uppfattning om gruppens sammansĂ€ttning. Och Ă€ven om jag har missat en eller annan lurendrejare som fĂ„tt möjlighet att fĂ„ in sina lĂ€nkar i gruppen (men som tagits bort snabbt), sĂ„ tycker jag att gruppen Ă€r vĂ€ldigt förskonad frĂ„n sĂ„nt hĂ€r. Jag gör en hel del arbete bakom kulisserna som inte syns, men som Ă€r vĂ€l vĂ€rt mödan just för att det inte syns. De absolut flesta (99,99 % eller sĂ„) godkĂ€nns som medlemmar. Dessutom gĂ„r det för det mesta rĂ€tt kort tid innan man blir inslĂ€ppt. 

Annars Ă€r jag, som sagt, helt för att dela. Jag tror tom att det Ă€r mycket viktigt att vi lĂ€rare gör det och blir bĂ€ttre pĂ„ det. Min egen blogg Ă€r ett exempel pĂ„ det. DĂ€r skriver jag en hel del om mina tankar, lĂ€gger ut bra lĂ€nkar , diskuterar artiklar och lĂ€gger ut en del egengjort material. (Bara nyĂ„rsbilden behöll jag copyright pĂ„, eftersom den tog en hel del tid att göra.) PĂ„ samma premisser twittrar jag. 

Hoppas att det var svar pÄ din frÄga Malin.


Att dela Àr viktigt. Det kommer alltid finnas de som vill utnyttja det andra vill ge gratis. Om vi lÀrare vill öka vÄra möjligheter att ha kontrollen över vÄr professionalitet och om vi vill fÄ ökad respekt, sÄ mÄste vi visa det genom att dela. FortsÀtt dela, för pÄ det sÀttet kan du visa att du Àr riktigt stolt över ditt yrke!


Fotot heter Fönster ut mot kylan och jag tog det pĂ„ nyĂ„rsafton med min nya kamera. Älskar ljuset och vĂ€rmen som flödar ut och jag tycker att det passar till det hĂ€r blogginlĂ€gget.