"Ja det var det jag trodde!"
eller
"Men varför är det egentligen så!"
Jag vet inte riktigt var jag ska sortera in det jag nu tänkt skriva om, men det har kommit och gått som en liten irriterande mygga i bakgrunden.
När jag nu läste igenom Jan Hyléns Lägesrapport om it i skolan, så hoppade siffrorna upp och gjorde sig inte bara påminda utan lite mer uppenbara.
Jag är 1-7 lärare. Det innebär rent konkret att jag har sett en hel del grundskolor från "insidan" och kunnat konstatera att det finns två saker som bekymrar mig angående IKT i densamma:
1. tillgången på digitala läroverktyg
2. en väldigt låg kunskap hos lärarna om hur vi ska använda digitala verktyg
Ofta är övertron på att "hade vi bara" alldeles överväldigande starkt. Att ha brist på både verktygen och kunskapen tycks ses som någon sorts ursäkt för att slippa ta itu med att använda digitala verktyg på ett relevant sätt. De få datorer/lärplattor som finns i skolan är och förblir skrivmaskiner och möjligtvis uppslagsverk. Uppslagsverk på så sätt att de används precis som samma sätt som de långa rader av 30 år stora och gamla böcker som fanns i skolbiblioteket förr. De som inte fick lånas hem. Och fastän uppslagsverket Internet idag ger oss oanade möjligheter så tror vi att det är samma sak att söka fakta där som i Svenska Nationalencyklopedins femte band. Det riktigt intressanta är väl att för en elev är det lättare att hitta information om bokformsversionen av Nationalencyklopedin i bokform på Wikipedia än på uppslagsverkets egen hemsida. Sen går det att finna mer på om uppslagsverkets idé och innehåll på www.ne.se, men det är i sig ganska svårt att vaska fram rätt fakta där.
Sanningen är att en elev på låg- eller mellanstadiet kanhända har en del kunskaper om att använda Internet, men kan samtidigt vara fullkomligt urusel på att hitta relevant fakta på egen hand. Vi behöver guida eleverna bra mycket bättre än vad vi gör. Vi behöver prata om kopieringsrätter och hur man bäst söker fakta på nätet, men vi gör det inte. Vi släpper ut dom fritt på nätet och säger "Här - sök på antilop, du hittar säkert något."
Låt oss här också göra klart att förmågan att använda en smartboard inte är samma sak som att vara kunnig inom IKT-pedagogik. Smartboarden är ett redskap, precis som exempelvis en lärplatta, och den har fler möjligheter än att vara filmduk. Men IKT-pedagogik handlar om tanken bakom. Syfte, mening och koppling till läroplan har inte att göra med om du har förmågan att snurra runt ett objekt eller göra snygga presentationer i Notebook.
Ett digitalt verktyg friskriver oss inte från lärarrollen. Ett digitalt verktyg ökar lärarrollens betydelse och kravet på att läraren har tillräckliga kunskaper som ger eleverna bäst möjligheter att hitta fakta. En del sätter sig ner och väntar på en kurs.
Andra tänker att de en gång behövde lära sig att hantera hur man lär ut kunskaper via böcker och att de nu behöver hitta ett sätt att förhålla sig till kunskap som kommer från Internet.
Vi kan alltså antingen sparka ut fågelungarna från boet och hoppas att de landar med fötterna nedåt och inte allt för tilltufsad.
Eller också så kan vi ge dom en fallskärm som gör att de faktiskt landar med huvudet uppåt och redo att flaxa vidare.
Bristen på kunskaper om IKT-pedagogik är också just något som Hylén tar upp. ("eftersträvade förändringar i pedagogik är svårare och tar längre tid att genomföra än förutsett") Den bristen är inte bara något för grundskolan att ta tag i, även om et är just där som jag har sett mina exempel.
I Hyléns rapport står det att
"Lärarna är positiva till att använda it i sin undervisning. 43 procent av grundskollärarna instämmer i stor utsträckning i att it är ett betydelsefullt pedagogiskt verktyg för eleverna. 50 procent instämmer i viss utsträckning. Bland gymnasielärarna är det 32 procent som instämmer i stor utsträckning och 59 procent i viss utsträckning.
På gymnasiet har 54 procent av eleverna en egen dator. I grundskolan är motsvarande andel 14 procent. I mitt huvud uppkommer då frågan
Vad i allsina dar händer med våra elever när de fyller 15 år?
För på många skolor och i flertalet kommuner måste någon tänka att gymnasieeleverna klarar av att hantera digital teknik, samtidigt som lärarna på gymnasiet inte alls ser samma styrka i digitalt lärande som lärarna i grundskolan.
Så på ena sidan har vi ett antal lärare som ser styrkan med digitalt lärande, men som inte kan hantera det. På andra sidan står ett annat antal lärare som har stor tillgång till digitala verktyg för sina elever, men som till ganska stor utsträckning inte verkar tycka att det är det viktigaste när vi pratar om lärande.
Eller om man ska vara lite tydligare... Slår vi ihop "i stor utsträckning" och "i viss utsträckning" så får vi ungefär samma summa för grundskola och gymnasiet. Så åter igen. Vad händer med eleverna när de fyller 15 år? Vi har ungefär samma kunskapsnivå när det gäller IKT-pedagogik och vi ser ungefär samma inställning till att använda IKT i undervisningen. Så varför läggs inte fler digitala resurser läggs på grundskolan?
Och så en liten sväng in på likvärdighetsområdet (citat åter igen från rapporten):
"I Sverige anses den hållningen oförenlig med likvärdighetskravet. Samtidigt är det inte ovanligt att det görs satsningar på 1:1 i vissa klasser medan man i klassrummet bredvid har mycket dålig it-utrustning."Det handlar om BYOD och jag håller till viss del med. Vi måste se till att eleverna får en likvärdig skola. Det gäller även de digitala verktygen. Det jag inte håller med om är att jag inte förstår meningen med att införskaffa en massa laptops och lärplattor om inte lärarna får adekvat fortbildning i IKT-pedagogik. Då är det bättre att börja ge ut digitala verktyg till de lärare som använder det på ett bra sätt. Det i sig kan vara ett incitament för att en lärare ska ta fortbildning inom IKT på allvar. Men likvärdighetsprincipen måste finnas genom hela elevernas skolgång. En 8-åring ska ha samma möjligheter till digitalt lärande som en 17-åring. Om vi tittar på skillnaden mellan lärarnas kunskaper om IKT-pedagogik samt inställning till att arbeta med digitalt lärande från grundskolan upp till gymnasiet så skiljer det sig inte. Men satsningen på digitala verktyg skiljer sig markant mellan grundskola och gymnasiet.
I grundskolan ska vi lära eleverna att hantera de digitala redskapen på ett sätt så att det blir naturligt, precis så som vi lägger grunden för att läsa, skriva och räkna. Vi ska inte låta eleverna ta med sig okunskaper och otillräcklighet varken i ämneskunskaper eller digital kompetens vidare upp i utbildningssystemet!
Post Scriptum
Sen måste jag få tillägga att det i rapporten konstaterar Hylén att 65 procent av lärarna anser sig ha bristande tillgång till "digitala läromedel". Jag undrar på sätt och vis varför. Vad är skillnaden mot en bok om vi väljer att köpa in färdigpaketerade läromedel där någon annan har talat om för oss vad som ska göras eller inte i klassen? Jag har så väldigt svårt för orden "täcker in hela läroplanen". Jag får en obehaglig känsla av att en lärare lätt skulle kunna tycka att det är ett enkelt sätt att slippa planera så mycket på djupet. Lärarna har trots allt så mycket att göra. Var finns då lärarens ansvar för att se eleverna, att hjälpa eleverna vidare där de befinner sig, med det material de behöver, på den nivå de befinner sig?
Jag tror bättre på digitala verktyg som inte är bundna på samma sätt. Kanske beror det på att jag är SO-lärare. Mina ämnen har måhända ett friare uttryck än vad man har i andra ämnen. Vad vet jag. Jag tycker som jag tycker. Eller också så får någon övertyga mig om att det är på något annat sätt.
0 kommentarer :
Skicka en kommentar