13 oktober 2014

#EnVecka

Bloggstatistik är lustigt. Det säger mer än vad man kanske tror. Lägger jag inte in ett inlägg så rinner linjediagrammet på. Sen går det att ganska tydligt  att se på min bloggstatistik exakt när jag lagt in ett blogginlägg. Idag har jag inte skrivit något på bloggen (förrän nu), men klockan 17 stack statistiken iväg  med en ordentlig fart rakt upp och har sen hållit sig konstant högt sen dess. Så... Vad hände klockan 17?
Jag kan inte veta med säkerhet (eftersom inlänkarna är inte helt tydliga), men det jag funderar på är om det har med mitt twitter-uppdrag som jag har den här veckan att göra. Jag fick överta uppdraget från Jimmie Nordberg, som i sin tur tog över efter Helena Kvarnsell som utförde uppdraget efter Daniel Barker (som startade alltihop). Hashtagen heter #EnVecka och det handlar om att twittra om sin lärarvardag.

Jag kan säga att det är två saker som jag har funderat på under min första dag under #EnVecka. Det ena är att jag undrar om jag riskerar att skrämma bort varenda blivande lärare som eventuellt finns där ute genom mina tweets. Jag twittrar iväg det som händer. Det jag gör och sånt som händer mest varje dag. Jag kan inte mer än anta att det kan se helt vansinnigt ut. Överfullt så att det inte bara rinner över utan även översvämmar ett helt rum. Jag tror att en lärares vardag är fullt av små saker som vi gör varje dag utan att tänka på det. Särskilt om du jobbar på låg- och mellanstadiet. Det är omplåstring av fingrar, leta stövlar och diskutera när flugorna somnar för vintern. Inget som jag funderar så mycket på. Det är en del av min lärarvardag och det är en del av att få hela dagen att fungera. Jag kan inte ignorera det mina elever vill delge mig och jag kan inte strunta i att deras värld, deras viktiga och högst närvarande värld, också påverkar min.
Jag gillar det, för jag är fullt övertygad om att det sociala hänger ihop med lärandet. Om jag väljer att inte se det sociala, av vilken sort det än må vara, så påverkar det också elevernas lärande. Direkt eller indirekt.

Ovanpå den högst närvarande värld som mina 10-åriga elever delger mig så ligger min egen högst privata situation som ensamstående mamma. Jag tror att fler ensamstående än jag kan intyga att du kör så det ryker den veckan, då barnen bor på annat ställe, sen försöker du ta igen det den veckan då barnen bor hemma hos dig. (Det är inte alltid det där sistnämnda fungerar, men det är en strävan.) Nu bor visserligen sonen hos mig hela tiden, men där har jag tur med en 16-åring som vet hur en köttbulle steks. I hans fall 24 köttbullar. Det här leder till att min lärarvardag kanske ser helt galen ut den här veckan. Nästa vecka är den förhoppningsvis bara halvt galen.

Vi har också det faktum att jag har en fabläss för det här med skolutveckling. Det gör säkert att jag kanske "arbetar" mer än somliga andra. För mig går lärarvardag smidigt ihop med intresset för skolutveckling. Jag är inte säker på exakt var gränsen går. Jag är inte ens säker på att det finns någon gräns. Så jag har funderat över när jag ska sätta dit hashtagen #EnVecka. Jag har efter lite tänkande kommit fram till att det nog kan bli en del gånger då andra inte skulle jobba alls. När andra skulle spela golf eller plocka svamp istället. (Fast det hann jag med i helgen ändå.)

Jobb och intresse flyter ihop för min del. Tyck inte synd om mig. Det är ett eget val. Be mig inte att (hash)tagga ner, för det går inte. När jag jobbar och hur mycket jag jobbar är mitt eget val. Jag mår bra av det och tycker att det ger mig väldigt mycket. Mitt twittrande med #EnVecka är inte ett försök att göra dig matt eller med en baktanke att du ska bli orolig för min hälsa. Det är heller inte en gåva till min arbetsgivare så att Stockholms Stad skulle kunna tvinga alla andra att arbeta lika mycket (för det varken får eller kan dom).
På mitt jobb har jag flera medarbetare som skänker kramar bara för att jag är jag och som tycker att det bästa som har hänt just idag var när jag klev in genom klassrumsdörren. Hur många andra yrken har en jublande kör som står på tå när de återvänder efter helgen? Hur många andra får höra historien om det där fina lövet som virvlade runt i höstvinden i morse? På vilket annat jobb jublas det när möjligheten ges att få jobba mer?

Även om du ser det som eländigt mycket det jag gör under den här veckan, så väljer jag att se det som en hyllning till mitt jobb. För det är ett givande, spännande, utmanande och fantastiskt roligt jobb.
Följ med mig under #EnVecka!


Vår klassmaskot Artur som han ser ut i verkligheten.
Bilden tagen på Nordens Ark.

0 kommentarer :

Skicka en kommentar